Jag har bott hemifrån i över ett år nu. Fått en skön distans till mamma och pappa som är 2 timmar bort med tåg samtidigt som mina egna känslor verkar ha kommit närmare mig än någonsin tidigare. Det har börjat kännas. Jag har praktik nu, eller verksamhetsförlagd utbildning som det heter med ett finare och mer korrekt namn. Min andra dag blir det idag, och jag vet inte vart jag ska ta vägen! Jag känner mig helt tom och fylld samtidigt. Jag vet vad jag borde göra, vad som är bäst om jag vill klara utbildningen och alla tentor som väntar, två stycken bara om två veckor. Examinationsuppgifter. Seminarier, och över jul väntar ett grupparbete. Jag vet att jag vill det här! Jag vill det här verkligen! Men det skulle vara så lätt att bara "ge upp", vilket jag dock aldrig skulle kunna tillåta mig själv att göra.

Tackade i alla fall nej till att jobba i jul. Jag orkar inte. O R K A är vad jag vill, samtidigt som jag gör det men ändå inte kan av någon anledning. Någon anledning som tyngder hela min vardag. Jag önskar att ingen såg mig som jag är nu i min ensamhet. Det är inte jag. Det är någon annan, och jag hoppas på att hitta hem snart. Vill be om hjälp men det är inget fel på mig, jag är bara ledsen och har tankar jag inte vill tänka och som jag inte vågar säga högt för då blir de för verkliga. Istället håller jag ut. En dag i taget. Samtidigt som jag siktar långt.

Mina mål och drömmar finns inte nära längre, de är minst några år framåt. Jag vill kunna bli motiverad och inspirerad med framför allt vill jag bli hel igen. Orkar inte vara trasig längre, för snart finns det ingenting kvar av mig värt att ta på.

jag ångrade mig.

Det har gått ett tag. Men jag tror att jag ska börja skriva här igen. Funderade på att starta en helt ny blogg igen. Bara för att. Men den här bloggen är jag på något sätt.

Jag vill minnas. Det var en som frågade mig för några dagar sedan om hur jag gjort för att orka med det jag varit med om. Skriva har jag gjort. Tränat. Skadat mig själv medvetet och omedvetet. Ibland har jag inte gjort någonting och det är då det blivit helt fel.

Jag har gjort så mycket mer för att inte gå under. Men jag har sällan pratat. Jag har mer vägrat att prata. Jag tror att jag många gånger har kopplat bort alla känslor för ett tag efter att ha flytt från hotet. Men när det inte har gått att fly har jag inte kunnat hålla tillbaka någonting mer än orden. Orden har fått mig att bevara en del av mig själv när det känts som att någon annan har makten över allting annat. Det har varit så mellan mig och mamma.

Jag har heller sällan sagt emot. Jag har bara hållit tyst. Eller så har jag sagt någonting och fått konsekvenserna för det. Jag har lärt mig att det är bättre att vara till lags. När jag bodde hemma vilket inte var för länge sen, kunde allting jag gjorde vara fel. Det var för flera år sedan som det gick lite för långt. Det var innan K verkligen kom in i bilden och hjälpte mitt inre att inte försvinna in i mörkret som jag inte förstod var det kom ifrån. Jag kände mig tvungen att fråga mamma om jag fick äta av maten i kylskåpet. Jag hade blivit så rädd för att göra fel. Det var nog även därför jag blev så nervös i skolan också, att tala inför klassen, att ens svara på en liten fråga som läraren ställt. De enda tillfällena då jag inte log var när jag grät.

Ska till psykologen på fredag. Vi ska prata om mamma. Det är nog det som får mig att minnas sånt där...

Det känns som att mina känslor kväver mig.

Varför får jag inget svar?

När hände det
stora och vackra som
jag inte kunde
eller ville
komma undan
ifrån

Jag tror aldrig
att jag har känt så här
starkt för
dig eller
någon annan främling

Ditt léende finns
bakom mina ögonlock
och jag
försöker att hålla
doften av dig
kvar här hos mig

Men det är svårt
när jag inte ens vet
om jag någonsin
kommer att
träffa dig
igen

& det är aldrig
som gör ont.

När jag kom ut från skolan igår eftermiddag var det första jag tänkte:

"Vilket passande väder."

regn.

Jag undrar om dimman någonsin lättar.

Pappa.

Pappa.

Pappa.

Pappa.

Jag älskar dig.

Gick och tänkte på en sak imorse. Är det här det man kallar lugnet efter stormen? Stormen med pappa alltså. Han hade inte druckit idag när han ringde, så det känns lite lugnare i mitt världshav, det hav jag lever i. Vågorna är längre inte lika höga, men samtidigt är jag hela tiden tvungen att kämpa för att inte sjunka ner till botten.

Jag borde nog skaffa mig en flytväst, så att jag är bättre förberedd på nästa storm när den kommer.